måndag 30 december 2013

En mardröm

Den där Mars morgonen för snart 8 år sedan.
Alla i familjen låg i lunginflammation, så det var en farligt massa hostande. Det gjorde att min make vaknade för att jag hostade så konstigt. Han kom över till min sida och såg lite orolig ut.
Han tittade på mig och sa, -Nämen du är ju sned i ansiktet. Skit, tänkte jag, har jag fått en virus i ansiktet också.
-Det kanske är bäst att vi åker till akuten. Föreslog maken.
Nja, det var väl inte så populärt förslag, men när jag skulle ta mig upp ur sängen och fick lite problem och vända mig. Min höger hand hamnade på min väster arm. -Vems arm är detta? sa jag förskräckt. Om och om igen -VEMS ARM ÄR DET? Fick inte ihop det. Såg ju att det var min arm men kände inte att den var min. En kall orörlig arm som bara låg där.
Hur jag kom upp och fick kläder på mig vet jag inte. Förmodligen min älskade make som hjälpte mig.
Nu hade våra barn kommit upp och undrade vad som stod på. Jag sa något, vad kom jag inte ihåg, men enligt mina barn så sluddrade jag bara. Men det var till akuten vi skulle.
Även om jag var borta stundom, så tänkte jag till när vi skulle ta oss ner för trapporna i vårt 1 1/2 plans hus.
Jag kunde sitta ner och kasa mig ner för trapporna. så som barnen gjorde när dom var små.
Tyckte jag var jätte duktig och blev irriterad av att maken drog i västra benet hela tiden. Märkte inte heller att min son stöttade bakom mig. Väl nere i hallen satte dom mig på en stol medans maken körde fram bilen.
Fick hjälp ut till bilen, sonen på ena sidan och maken på den andra. Åter igen envisades maken att föra fram vänster ben genom att dra i byxorna. Irriterad av detta sa jag till honom att sluta dra i mina byxor. -Ja, men du kan ju inte själv, sa han.
Efter många om och men kom jag in i bilen. Maken ringde akuten och sa att vi var på intågande.  Väl framme var det en massa människor som drog och slet i mig, la mig på en säng fick kanyler i armen.
Fattade ingeting och halvt borta. Blev skiktröntgad och sen in på ett undersöknings rum. Då kom läkaren.....och sa dom där hemska orden....
Du har fått en stroke.........
Jag bröt ihop där på sängen, började storgråta, men inte ens det kunde jag, för min vänstra ansikte var förlamat. Hela min vänstra kroppsida var förlamat. Helt plötsligt blev jag medveten om situationen.
Nej...väck mig från denna mardröm.
Hörde min älskade make bryta ihop i gråt bakom mig och sa
- Du kunde ju ha dött.


Hur det blev sen återkommer jag om en annan dag.

Annelie

Tack snälla för ditt besök, önskar dig en fortsatt härlig dag/kväll/helg.

söndag 27 januari 2013

Kriser.....nr 1

För snart 10 år sedan fick jag 4 st olika livskriser inom en 4 års period. Har väl hämtat mig någorlunda, men det kommer över mig ibland. En sorg....en sorg och saknad som alltid finns där, mer eller mindre.
3 av dom 4 kriserna har börjat vid vårkanten mars - april. Så man är lite på spänn vid denna tiden. Önskar att aldrig få något mer elände. Det är nog nu.

Vid 42 års ålder gick jag in i väggen. Fick ett slags elliptiska anfall och som en cp skadad rörelse mönster. Blev ljus och ljud känslig, kroppen orkade ingenting, var yr och svag. Tappade tråden vid samtal och hittade inte ord. Enligt alla tester var jag frisk, inget fel hittades så det blev psykosomastisk stress som min diagnos. Detta skulle då tränas bort hos sjukgymnast. ???? Hur tänkte dom. Kunde inte sitta på en tränings cykel utan att börja skaka som en (ursäkta) cp skadad. Jätte otäck känsla.

Hade turen att en av sjukgymnasterna kunde akupuktur och hade det medicinska kinesiska tänket. Så det blev nålarna som blev min räddning. Från att få ca 10 st nålar i början så hade jag upp till 40 nålar över hela kroppen till slut. Kunde komma dit bokstavligt nere i skorna och gick där ifrån svävande på moln. Att min underbara make ställde upp och köra mig är guld värt, för jag kunde inte köra bil heller. Det var mos i hjärnan, alla intryck var svårt att få in och få bearbetat.

Jag blev skickad på en 8 v. kurs inom mental träning med Uneståls tänket. Låg varje eftermiddag och kväll och lyssnade och somnade med Unestål i öronen. Sakta började jag kunna gå på små promenader efter ett halv år. När man tänker efter nu vad min familj har varit med om. Både min make och mina barn. Barnen var ju små då och vana att jag skjutsade dom hit och dit. Handlade, lagade maten, fixade trädgården, städade och tvättade samt sköta mitt företag. Upp och nervända världen alltså. Allt detta fick ju min make fixa. Så det blev som det blev. Trädgården växte igen mm. allt som hade låg priotering blev åt sidosatt. Alla levde i en slags bubbla.

Hittade en bok hemma som maken köpt. "Boken om de inre övningarna, bota dig själv till kropp och själ" av dr. Stephen T. Chang.
Denna bok hjälpte mig tillbaka i livet. Den har blivit min bibel, en bok som jag är så rädd om och dyrkar som det allra heligaste.

Vad har man att förlora om man inte provar. Jag provade de fem djurövningarna samt övningar för de åtta väderstrecken. Samt de tolv nervövningarna. Det är som typ qi gong övningar en del av det.
Här hände något i kroppen, nästan som hokus pokus. Min energin kom till baka, jag kunde springa och hoppa samt busa med barnen.

Så dessa övningarna körde jag varje dag, morgonen med väderstrecken och på kvällen med nervövningarna.
Det tog mig 2 år att bli "hel" igen med en viss stresskännslighet kvar i kroppen.
Då kom den STORA krisen nr 2........... STROKEN

Den skriver jag om en annan dag.


Kram och ta hand om varandra.

 

fredag 4 januari 2013

Kopiera eller inspierad

Ja , det är den stora frågan.
Har kommit i kontakt med flera utställare som berättat hiskliga historier om människor som kopierat av deras produkter rakt av.
Hur dessa utställare blivit av med sin identitet, sitt levebröd och sin kraft att gå vidare.
Man blir ledsen i hjärtat och sen få höra hur dom som kopierat dessutom skoningslöst tror att dom har rätt i sin handling.
Att dom dessutom sen har mage och beter sig som om det var dom som kom på produkten. Det gör ont i själen.

Är det rätt och ta en annans levebröd, en annans kreativitet och dess identitet? Var finns moralen....kuraget och respekten?
Summa av detta är väl att dessa omoraliska människor inte har ideer och inspiration till att göra något eget. Tjuvar i högsta grad.

Visst, jag kan tycka att andras saker är fina och vill gärna ta efter, men det blir liksom inte samma ändå.
I slut ändan blir det på mitt sätt, en inspiration som föder något annat.
Det blir aldrig bra när man inte har tanken bakom sin produkt, den liksom tappar sin själ då. Som en av dom kopierade utställare sa
-Det är ok om dom hittar sin finnish men inte ok att ta min.

Ha en bra dag
Annelie :-)