Hormonerna löper amok....

Livet är så orättvist......känns så meningslöst....
utanförskapet bland vänner.....
mor och styvfar släppt kontakten....
ensamt.....orkar inte kämpa...
varför....ingen kropp som fungerar......
energilös...handikappad....
så ledsen....
så ledsen....
ledsen

En mardröm

Den där Mars morgonen för snart 8 år sedan.
Alla i familjen låg i lunginflammation, så det var en farligt massa hostande. Det gjorde att min make vaknade för att jag hostade så konstigt. Han kom över till min sida och såg lite orolig ut.
Han tittade på mig och sa, -Nämen du är ju sned i ansiktet. Skit, tänkte jag, har jag fått en virus i ansiktet också.
-Det kanske är bäst att vi åker till akuten. Föreslog maken.
Nja, det var väl inte så populärt förslag, men när jag skulle ta mig upp ur sängen och fick lite problem och vända mig. Min höger hand hamnade på min väster arm. -Vems arm är detta? sa jag förskräckt. Om och om igen -VEMS ARM ÄR DET? Fick inte ihop det. Såg ju att det var min arm men kände inte att den var min. En kall orörlig arm som bara låg där.
Hur jag kom upp och fick kläder på mig vet jag inte. Förmodligen min älskade make som hjälpte mig.
Nu hade våra barn kommit upp och undrade vad som stod på. Jag sa något, vad kom jag inte ihåg, men enligt mina barn så sluddrade jag bara. Men det var till akuten vi skulle.
Även om jag var borta stundom, så tänkte jag till när vi skulle ta oss ner för trapporna i vårt 1 1/2 plans hus.
Jag kunde sitta ner och kasa mig ner för trapporna. så som barnen gjorde när dom var små.
Tyckte jag var jätte duktig och blev irriterad av att maken drog i västra benet hela tiden. Märkte inte heller att min son stöttade bakom mig. Väl nere i hallen satte dom mig på en stol medans maken körde fram bilen.
Fick hjälp ut till bilen, sonen på ena sidan och maken på den andra. Åter igen envisades maken att föra fram vänster ben genom att dra i byxorna. Irriterad av detta sa jag till honom att sluta dra i mina byxor. -Ja, men du kan ju inte själv, sa han.
Efter många om och men kom jag in i bilen. Maken ringde akuten och sa att vi var på intågande.  Väl framme var det en massa människor som drog och slet i mig, la mig på en säng fick kanyler i armen.
Fattade ingeting och halvt borta. Blev skiktröntgad och sen in på ett undersöknings rum. Då kom läkaren.....och sa dom där hemska orden....
Du har fått en stroke.........
Jag bröt ihop där på sängen, började storgråta, men inte ens det kunde jag, för min vänstra ansikte var förlamat. Hela min vänstra kroppsida var förlamat. Helt plötsligt blev jag medveten om situationen.
Nej...väck mig från denna mardröm.
Hörde min älskade make bryta ihop i gråt bakom mig och sa
- Du kunde ju ha dött.


Hur det blev sen återkommer jag om en annan dag.

Annelie

Tack snälla för ditt besök, önskar dig en fortsatt härlig dag/kväll/helg.

Kriser.....nr 1

För snart 10 år sedan fick jag 4 st olika livskriser inom en 4 års period. Har väl hämtat mig någorlunda, men det kommer över mig ibland. En sorg....en sorg och saknad som alltid finns där, mer eller mindre.
3 av dom 4 kriserna har börjat vid vårkanten mars - april. Så man är lite på spänn vid denna tiden. Önskar att aldrig få något mer elände. Det är nog nu.

Vid 42 års ålder gick jag in i väggen. Fick ett slags elliptiska anfall och som en cp skadad rörelse mönster. Blev ljus och ljud känslig, kroppen orkade ingenting, var yr och svag. Tappade tråden vid samtal och hittade inte ord. Enligt alla tester var jag frisk, inget fel hittades så det blev psykosomastisk stress som min diagnos. Detta skulle då tränas bort hos sjukgymnast. ???? Hur tänkte dom. Kunde inte sitta på en tränings cykel utan att börja skaka som en (ursäkta) cp skadad. Jätte otäck känsla.

Hade turen att en av sjukgymnasterna kunde akupuktur och hade det medicinska kinesiska tänket. Så det blev nålarna som blev min räddning. Från att få ca 10 st nålar i början så hade jag upp till 40 nålar över hela kroppen till slut. Kunde komma dit bokstavligt nere i skorna och gick där ifrån svävande på moln. Att min underbara make ställde upp och köra mig är guld värt, för jag kunde inte köra bil heller. Det var mos i hjärnan, alla intryck var svårt att få in och få bearbetat.

Jag blev skickad på en 8 v. kurs inom mental träning med Uneståls tänket. Låg varje eftermiddag och kväll och lyssnade och somnade med Unestål i öronen. Sakta började jag kunna gå på små promenader efter ett halv år. När man tänker efter nu vad min familj har varit med om. Både min make och mina barn. Barnen var ju små då och vana att jag skjutsade dom hit och dit. Handlade, lagade maten, fixade trädgården, städade och tvättade samt sköta mitt företag. Upp och nervända världen alltså. Allt detta fick ju min make fixa. Så det blev som det blev. Trädgården växte igen mm. allt som hade låg priotering blev åt sidosatt. Alla levde i en slags bubbla.

Hittade en bok hemma som maken köpt. "Boken om de inre övningarna, bota dig själv till kropp och själ" av dr. Stephen T. Chang.
Denna bok hjälpte mig tillbaka i livet. Den har blivit min bibel, en bok som jag är så rädd om och dyrkar som det allra heligaste.

Vad har man att förlora om man inte provar. Jag provade de fem djurövningarna samt övningar för de åtta väderstrecken. Samt de tolv nervövningarna. Det är som typ qi gong övningar en del av det.
Här hände något i kroppen, nästan som hokus pokus. Min energin kom till baka, jag kunde springa och hoppa samt busa med barnen.

Så dessa övningarna körde jag varje dag, morgonen med väderstrecken och på kvällen med nervövningarna.
Det tog mig 2 år att bli "hel" igen med en viss stresskännslighet kvar i kroppen.
Då kom den STORA krisen nr 2........... STROKEN

Den skriver jag om en annan dag.


Kram och ta hand om varandra.

 

Kopiera eller inspierad

Ja , det är den stora frågan.
Har kommit i kontakt med flera utställare som berättat hiskliga historier om människor som kopierat av deras produkter rakt av.
Hur dessa utställare blivit av med sin identitet, sitt levebröd och sin kraft att gå vidare.
Man blir ledsen i hjärtat och sen få höra hur dom som kopierat dessutom skoningslöst tror att dom har rätt i sin handling.
Att dom dessutom sen har mage och beter sig som om det var dom som kom på produkten. Det gör ont i själen.

Är det rätt och ta en annans levebröd, en annans kreativitet och dess identitet? Var finns moralen....kuraget och respekten?
Summa av detta är väl att dessa omoraliska människor inte har ideer och inspiration till att göra något eget. Tjuvar i högsta grad.

Visst, jag kan tycka att andras saker är fina och vill gärna ta efter, men det blir liksom inte samma ändå.
I slut ändan blir det på mitt sätt, en inspiration som föder något annat.
Det blir aldrig bra när man inte har tanken bakom sin produkt, den liksom tappar sin själ då. Som en av dom kopierade utställare sa
-Det är ok om dom hittar sin finnish men inte ok att ta min.

Ha en bra dag
Annelie :-)

 

Gå miste om........

Vad då? Allt är ju upp till var och en vad som är gott eller vackert.
Alla har vi olika smak om saker och ting i våra uppleverser.

Min make och jag åkte på semester en vecka. Provade på en vinskörds resa
i Toscana.
Ja, vad har jag där och göra som inte dricker alkohol, kan man ju undra.
Min kära make för det första. Varför ska han inte få uppleva det jag har valt bort. Det andra är att få komma iväg och upptäcka världen.
Det var ett fantastiskt land. Så vackert, var man än vilade sina ögon på. Vi kom på ett nytt ord, ÖGONBEDÖVANDE vackert.

I alla sammanhang där sprit och fest är involverade undrar dom flesta varför jag inte är "normal" och blir sedd som tråkig för att jag inte dricker.
Citat " Du vet inte vad du går miste om, detta var så gott, ska du inte smaka lite." Det är ju snällt att dom vill att man ska ingå i gruppen och inte ha "tråkigt"
Man KAN VISST ha kul utan alkohol, och så slipper man må dåligt dagen efter dessutom.

När man inte följer den sociala normen undrar ju människor varför.
Denna gången berättade jag inte varför. Denna gången valde jag att inte vara öppen med min stroke. Ville inte vara sårbar.
Ville vara normal, bli sedd som andra friska. Bli accepterad som en i mängden, men ändå kände jag mig utanför.
Varför ska man behöva förklara sig hela tiden. Varför måste man visa upp sin ryggsäck.
Alla har vi ju våra historier, men det är inte alltid man vill prata om dom.

Jag njöt i fulla drag av allt iallafall. Tyckte jag inte gick miste om något.
Jag är så oerhört tacksam över att det gick så bra. Inget haltande eller värk i kroppen och inga trötthets dipp.
Min kamera hjälper mig att fokusera bort allt det där med strokens biverkningar, så många foton blev det.


Tjingiling :-)

 

Drömmar

Kan man drömma sann drömmar?
Är man synsk om man gör det, eller till och med kanske en "häxa".
Eller är det bara en tolkning av det som händer i livet,
det passar in på något sätt, man får en aha eller dejavu känsla.

Att få en dejavu och se fortsättningen, är det hjärnan som spökar till det eller finns det övernaturliga saker som händer.
Detta händer mig ibland, mer eller mindre.
Ett exempel. Vi är på semester. Ska köpa en sak till svärmor som vattnar blommor och ta hand om posten. Hittar en lykta men det är en spricka i den. Köper den för eget bruk. Kör från butiken och får en syn att svärmor vill ha den. Jag kan ju inte ge en sprucken sak. Kommer hem och sitter och fikar med svärmor, hon fick något annat. Kommer ej ihåg vad men helt plötsligt säger hon och pekar på hyllan, vilken vacker lykta. Ja, den som det är en spricka i.
Hm... var det så att hon skulle ha den i alla fall.

Jag drömmer ofta och kommer ihåg dom flesta.
Ibland är dom så verkliga att man tror att det är verkligt.
Enligt drömmböcker drömmer man i "koder" som tex. vatten står för känslor, hus är din egen kropp, bilen är din energi mm.
Allt är bara en tolkning men kanske är det så att det undermedvetna försöker säga något eller hitta en lösning i det vardagliga livet.

Jag drömde om en kär vän till mig. Jag berättade vad jag hade drömt för henne och under tiden jag beskrev min dröm förstod jag vad jag hade drömt. Jag höll inne min "vetskap" för det som hände var att hon for omkring som en osalig ande och hennes man och son satt och drack öl. Grav öl.

Idag är hon borta. Hennes cancer sjukdom tog henne till slut.
Saknar henne oehört mycket, en verklig sann vän.
Kanske man inte är synsk, utan bara blind för det som händer omkring.

Nellie :-)
 

Hösten närmar sig

Så härligt när sommaren tagit slut.... och hösten kommer.
Det är som man vaknar till liv igen efter en lång slags vila.
Jag får en sådan skapar lust och en massa idéer. Likaså att få börja träna.

Att ta sina promenader och andas in den klara luften är som att dricka ett glas gott kallt källvatten.
Hela kroppen väcks till liv med ny energi.

Det kanske kommer från vår tid som grottmänniskor vad vet jag.
Kan ju tänka mig att på hösten skulle förråden fyllas med bär och nötter mm.
Kanske därför man är så full av iver att gå på kurser, sticka tröjor, sylta och safta, baka mm. så fort hösten närmar sig.

Men jag blir så trött på alla dessa veckotidningar där det ska bakas mm. och i en annan ska man banta  mm.
Suck... Alltid samma mönster år efter år.
Lika så vad man ska renovera i hemmet.
Våren är kök och badrum och på hösten alla slags rum och en massa tyger. Sommaren ska vi slappa i stora utemöbler och laga mat på enorma utegrillar.
Massa recept här också som man ska banta bort senare.

Att det är så vitt i alla moderna hem har jag en teori om.
Vet inte om det är så men färger skapar känslor.
Vitt är neutralt. Så i vårt stressande samhälle har vi tagit till oss det vita och slitna för att stressa av helt enkelt.
Det blir lite opersonligt många gånger. Nästan som i en stumfilm, men vad gör man inte för att få cilla.

Nellie :-)