Den där Mars morgonen för snart 8 år sedan.
Alla i familjen låg i lunginflammation, så det var en farligt massa hostande. Det gjorde att min make vaknade för att jag hostade så konstigt. Han kom över till min sida och såg lite orolig ut.
Han tittade på mig och sa, -Nämen du är ju sned i ansiktet. Skit, tänkte jag, har jag fått en virus i ansiktet också.
-Det kanske är bäst att vi åker till akuten. Föreslog maken.
Nja, det var väl inte så populärt förslag, men när jag skulle ta mig upp ur sängen och fick lite problem och vända mig. Min höger hand hamnade på min väster arm. -Vems arm är detta? sa jag förskräckt. Om och om igen -VEMS ARM ÄR DET? Fick inte ihop det. Såg ju att det var min arm men kände inte att den var min. En kall orörlig arm som bara låg där.
Hur jag kom upp och fick kläder på mig vet jag inte. Förmodligen min älskade make som hjälpte mig.
Nu hade våra barn kommit upp och undrade vad som stod på. Jag sa något, vad kom jag inte ihåg, men enligt mina barn så sluddrade jag bara. Men det var till akuten vi skulle.
Även om jag var borta stundom, så tänkte jag till när vi skulle ta oss ner för trapporna i vårt 1 1/2 plans hus.
Jag kunde sitta ner och kasa mig ner för trapporna. så som barnen gjorde när dom var små.
Tyckte jag var jätte duktig och blev irriterad av att maken drog i västra benet hela tiden. Märkte inte heller att min son stöttade bakom mig. Väl nere i hallen satte dom mig på en stol medans maken körde fram bilen.
Fick hjälp ut till bilen, sonen på ena sidan och maken på den andra. Åter igen envisades maken att föra fram vänster ben genom att dra i byxorna. Irriterad av detta sa jag till honom att sluta dra i mina byxor. -Ja, men du kan ju inte själv, sa han.
Efter många om och men kom jag in i bilen. Maken ringde akuten och sa att vi var på intågande. Väl framme var det en massa människor som drog och slet i mig, la mig på en säng fick kanyler i armen.
Fattade ingeting och halvt borta. Blev skiktröntgad och sen in på ett undersöknings rum. Då kom läkaren.....och sa dom där hemska orden....
Du har fått en stroke.........
Jag bröt ihop där på sängen, började storgråta, men inte ens det kunde jag, för min vänstra ansikte var förlamat. Hela min vänstra kroppsida var förlamat. Helt plötsligt blev jag medveten om situationen.
Nej...väck mig från denna mardröm.
Hörde min älskade make bryta ihop i gråt bakom mig och sa
- Du kunde ju ha dött.
Hur det blev sen återkommer jag om en annan dag.
Annelie
Tack snälla för ditt besök, önskar dig en fortsatt härlig dag/kväll/helg.
Alla i familjen låg i lunginflammation, så det var en farligt massa hostande. Det gjorde att min make vaknade för att jag hostade så konstigt. Han kom över till min sida och såg lite orolig ut.
Han tittade på mig och sa, -Nämen du är ju sned i ansiktet. Skit, tänkte jag, har jag fått en virus i ansiktet också.
-Det kanske är bäst att vi åker till akuten. Föreslog maken.
Nja, det var väl inte så populärt förslag, men när jag skulle ta mig upp ur sängen och fick lite problem och vända mig. Min höger hand hamnade på min väster arm. -Vems arm är detta? sa jag förskräckt. Om och om igen -VEMS ARM ÄR DET? Fick inte ihop det. Såg ju att det var min arm men kände inte att den var min. En kall orörlig arm som bara låg där.
Hur jag kom upp och fick kläder på mig vet jag inte. Förmodligen min älskade make som hjälpte mig.
Nu hade våra barn kommit upp och undrade vad som stod på. Jag sa något, vad kom jag inte ihåg, men enligt mina barn så sluddrade jag bara. Men det var till akuten vi skulle.
Även om jag var borta stundom, så tänkte jag till när vi skulle ta oss ner för trapporna i vårt 1 1/2 plans hus.
Jag kunde sitta ner och kasa mig ner för trapporna. så som barnen gjorde när dom var små.
Tyckte jag var jätte duktig och blev irriterad av att maken drog i västra benet hela tiden. Märkte inte heller att min son stöttade bakom mig. Väl nere i hallen satte dom mig på en stol medans maken körde fram bilen.
Fick hjälp ut till bilen, sonen på ena sidan och maken på den andra. Åter igen envisades maken att föra fram vänster ben genom att dra i byxorna. Irriterad av detta sa jag till honom att sluta dra i mina byxor. -Ja, men du kan ju inte själv, sa han.
Efter många om och men kom jag in i bilen. Maken ringde akuten och sa att vi var på intågande. Väl framme var det en massa människor som drog och slet i mig, la mig på en säng fick kanyler i armen.
Fattade ingeting och halvt borta. Blev skiktröntgad och sen in på ett undersöknings rum. Då kom läkaren.....och sa dom där hemska orden....
Du har fått en stroke.........
Jag bröt ihop där på sängen, började storgråta, men inte ens det kunde jag, för min vänstra ansikte var förlamat. Hela min vänstra kroppsida var förlamat. Helt plötsligt blev jag medveten om situationen.
Nej...väck mig från denna mardröm.
Hörde min älskade make bryta ihop i gråt bakom mig och sa
- Du kunde ju ha dött.
Hur det blev sen återkommer jag om en annan dag.
Annelie
Tack snälla för ditt besök, önskar dig en fortsatt härlig dag/kväll/helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar